Naturens under

I somras fick vi en fölunge som hade benställning värre än Charlie Chaplin. Tobba svor långa ramsor så det rök ur öronen på honom. Jag var väl inte precis överlycklig heller. Speciellt inte eftersom den lille Chaplin-hästen var så ostadig att han inte kunde stå upp och dia själv. Så fort han försökte så stöp han. Flaskmatning var 20 minut i fem timmar. Jo, tjena vad skoj!
Allt var ju benställningens fel för fölisen var pigg men trasslade liksom ihop benen i ett enda virrvarr. Vår fölveterinär Elisabeth Hemberg (som alltid kommer första dygnet) försökte som vanligt vara lugn och klok och sa att det kommer rätta till sig...

Jag hörde till och med mig själv säga samma sak till Tobba när det osade svavel efter hans svordomar. Fast innerst inne så trodde jag nog inte heller att det skulle ordna sig. Inte ordentligt.

Man upphör ju aldrig att förvånas. Som tur är!
Med en hel del is i magen och en oerhört klok (Tack Martin!!) hovslagare som gav oss råd, skulle det visa sig att naturen sköter det mesta själv. Hårt underlag i korta intervall flera gånger om dagen gjorde susen. Det skiljer 14 dagar mellan det övre kortet och det här under.
Är det inte fantastiskt!